Väntar vid brevlådan

Varje dag i två månaders tid har jag väntat på brev från sjukhuset ang min handled och min axel.

Varje dag har jag känt på mig att "idag kommer kallelsen för operationen".

Varje dag har jag blivit besviken...men kanske aningen lättad.

Jag känner mig inte nervös, men jag tror jag kanske är det innerst inne. Det har känts så avlägset. Jag har kämpat för det här i över 10 år och inte fått någon hjälp. Lärt mig leva med begränsad rörlighet och en mer eller mindre konstant smärta.

Nu är det faktiskt på gång. Jag har fått ett ord på mitt problem och jag har äntligen fått träffa inte bara en utan två toppenbra läkare i Piteå.

Men som sagt, verkligheten närmar sig. Jag SKA opereras och när den poletten väl trillar ner, kanske när jag har en tid på ett papper så kommer jag bli nervös.

Jag känner att det kör runt lite i magen när jag skriver detta. Men jag hoppas och förutsätter att detta kommer hjälpa mig och jag inte behöver känna mig som fången i min egen kropp längre.

Jag vill inte känna mig som 84 när jag bara är 34 år.

Pratade med sjukhuset idag för att se hur min kallelse låg till och jag kan eventuellt räkna med runt vecka 13. Och jag kan bli kallad tidigare om det blir nåt återbud.

Ska packa ihop lite atiraljer nu och förbereda lillkissen på bilfärden til Umeå. Det är flytt för hela slanten i helgen. Min syster ska flytta, ja...igen! Men den här gången tror jag att hon hamnat rätt.

Ser fram emot att få se lägenheten med skafferier som man kan gå in i. Det skulle jag också vilja ha. Det är så trångt att försöka kliva in i mitt med alla hyllor....

Bjuder på en bild av Kotte som sitter i badkaret och dricker.